amajnas.blogg.se

en snabb skype med clara (som jag saknar så mycket att det gör ont) ledde som vanligt till paris-nostalgi. februari var min absolut bästa månad i det andra landet. det var efter vinterkyla och en månad i sverige innan läkarbesök och inte-kunna-andas-känslan. det var då jag kände mig fri på ett sätt jag aldrig tidigare gjort. som att allt var möjligt..

Höst. Mörker. Kyla. Det är nu det börjar på riktigt. Till en börjar är det alltid fint med höst, när solen fortfarande vågar sig fram och träden, precis innan de tappar sina löv, lyser upp omgivningen. Men nu när det jobbiga kommer orkar jag inte med mer än vad som verkligen krävs, därför kan det bli hål i uppdateringen.

En grej som hänt sen sist är att jag köpt nya byxor i marinblå manchester från topshop. Himlans bra på vintern eftersom de både håller värmen och är sköna. Detta inköp, tillsammans med en stor mysig vit stickad tröja från hm och orangea urbanears, gjordes den 4 november då jag och pojkvännen var på stan. Mer uppdatering om vad som hänt under dessa två tysta veckor kommer när det kommer eller så kommer det inte alls.

Jag känner mig helt borttappad och förvirrad. Det är lov, men är inte lättad. Kan inte sätta fingret på vad jag vill göra eller var jag vill vara. Allt jag vet är att det inte är det här. Lite sommar skulle nog hjälpa, eller något som bryter det vardagliga mönstret. Mest vill jag bort.

Dagen har var en riktig höstdag. Det är nästan obehagligt hur snabbt man glömmer mörkret och kylan under sommaren. Dagar som idag är anledningen till varför jag vantrivs i Stockholm under vintern. Det spelar ingen roll vad som hände innan eller efter, när mörkret slukar mig på vägen hem från skolan då skriker hela lilla jag att någon, vem som helst, ska ta mig härifrån.

Jag kom precis hem från Clara för sista gången på ett bra tag. Imorgon flyger hon till Paris för att ha ett underbart år bland fransmän, baguetter och ssp:are. För ett år sedan satt vi sent en lördagskväll efter popaganda på en busshållplats för ett sista tårfyllt hejdå innan jag åkte. Nu är det hennes tur och det känns så fel att vi går om varandra. Att hon ska göra allt jag gjorde förra året. Att jag ska gå på franska skolan utan henne. Paris var något vi skulle göra tillsammans. Jag vill inte ha ett år till med skype som räddning. Jag vet inte om jag klarar det. Så Clara, om du nu måste till Paris. Varför kan du inte ta mig med dig?

Sist jag var i Sverige såg det mest ut såhär. Nu är det högsommar, nästan 30 grader, sol och lov.

De sista kramarna gjorde så ont. Jag som precis vant mig vid att vara tillbaka.

Kan inte höst leda till vår utan vinter. Det vore fint.

Allt är som en suddig dröm. Som att jag aldrig bott där i den finaste staden i världen. Minnen väcks från husen på bilden men de är inte starka. Det är helt overkligt att jag bara varit i Paris i en månad. Stockholm känns så långt borta.

När jag grävde bland bilder, i bloggarkiv och i tankar såg jag alla leenden men visste hur jag kände. Jag kunde känna likadant som jag gjorde då bara av att någon sa fel ord. För några vecka sen fanns du där igen som så många gånger förr. Men nu när jag tänker tillbaka ser jag bara värmen och glädjen. Känslan har försvunnit, det som fanns långt långt in finns inte längre kvar. Äntligen kan jag se det för var det var och skratta lite för mig själv. Allt har släppt och jag känner mig som ny. En helt ny människa och kan inte beskriva hur bra det känns.

Lever som i en dröm, som att jag inte riktigt är närvarande, som att jag när som helst kommer vakna upp hemma i min säng. Allt är suddigt i kanterna och känns helt overkligt. Längtar jag hem eller är allt bara för bra för att vara sant? Kan inte sätta fingret på det. Vet inte vad som är upp och vad som är ner. Bor jag i denna fina stad, på riktigt? Allt blir suddigare. Godnatt.

Fin kväll. God. Natt.

Sommarens sista dagar rinner ut i sanden. Kroppen vill inte samarbeta, bara sova. Idag ska jag i alla fall förbi Norra Real, där jag skulle gått om jag stannat, för att fylla in någon blankett. Året närmar sig och allt börjar bli verkligt. Framtiden ligger vid våra fötter men allt jag vill är att ta så många, stora steg bakåt som möjligt. Eller kanske stoppa tiden här och nu, vore inte det bra?

Det finns en plats i världen där jag alltid mår bra, där problem glöms bort och allt är en dans på rosor. Nu bär det av mot väst(bäst)kusten. Hejdå.

Jordgubbar, gräsmattor, filtar, musik, sång och vänner. Ibland är Stockholm allt fint och därför kan jag sakna det lite. Men bara lite. Stranden kallar och det är dags att gå ut. Dags att äntligen få njuta av riktig värme.

Juni är här och allt är fint. Hela staden lyser i sommarsol och jag vill aldrig härifrån. Finaste tiden på året måste vara veckorna efter att proven är slut och solen fortfarande är något nytt. Synd är att min lilla period snart är över, lovet börjar och inte ska man klaga på det men åh vad jag vill att denna vecka ska börja om när den tar slut. Tiden med klassen rinner ifrån mig och jag vill inte att det ska ta slut. Vill inte åka och se alla stanna kvar, vill inte att något ska ändras. Mitt i den fina sommarsolen har jag alltså en liten klump i magen som växer för varje sekund som går. Så mycket jag vill men tiden räcker inte till. Ska ta en dag i taget och njuta av min fina lilla tid med mina fina vänner. Idag är det stadsvandring på Södermalm och hur mysigt låter inte det. Älskade söder, älskade Stockholm, låt mig få vandra runt på dina fina gator för alltid.

The live-your-life-to-the-fullest-and-I-am-happy type, var det inte så för ett år sedan? Nu vet jag inte vad som hänt. Kan inte se klart, tänker för mycket för att kunna leva alls. Tänker på er, alla fina som finns runt mig, och hur mycket jag kommer sakna er. Tänker på misstag, fina stunder, hur jag kan hjälpa, saker jag vill ta tillbaka, sånt jag vill men inte vågar, hur jag ska orka de sista veckorna, vem jag kan lita på, vad jag kunde gjort bättre, saker jag vill ändra på. Tänker på dig fast jag vet att det är fel. Och kan inte sluta tänka på om du tänker på mig.