2011-01-31
Sista januari kan bara betyda en sak för mig. Cleas födelsedag. En liten hemlighet är att Cleas födelsedag var nästan den första jag lärde mig. Till och med före mina föräldrars. Kanske beror det på att det är sista dagen av den första månaden på året, men jag tror det beror på att hon betytt och betyder så himlans mycket för mig.
Idag blir min fina alltså ett år äldre. Närmare bestämt 17 år. Och eftersom jag inte får vara med och krama på henne, så får hon istället ett grattis här.
Jag och Clea började umgås i början av fyran. Jag kommer ihåg hur hon kom fram till mig i matsalen och frågade "Vill du bli min bästa vän?", hon har alltid varit väldigt rakt på sak, och att vi efter det var med varandra hela tiden. Det blev fem år av en berg-och-dalbanesituation och större delen av tiden bråkade vi nog. Samma umgänge men oj oj vad vi var elaka mot varandra. Förra året blev vi, genom Clara, vänner igen. Och jag får väl helt enkelt tacka henne för det för skulle inte kunna tänka mig något annat än Clea som en av mina närmaste.
Våra mammor har varit vänner längre än vi har varit det och nu är vi alla som en stor familj. Inte bara vi fyra utan till familjen Österlind-Garriga tillhör grannar, släktingar och vänner. Just för att vi har så många runt oss som för oss samman har det alltid varit lugnt att bråka för genom åren har Clea varit mer som en syster och jag visste att vi aldrig skulle tappa varandra hur mycket vi än ville det.
Här har jag nämnt deras mysiga kök ett antal gånger men i själva verket är det inte bara köket jag älskar. Utav alla ställen jag just nu kan kalla hemma är deras lägenhet där jag bott längst och trivs bäst. Där har jag blivit utjagad av Leo och hans galna vänner, löst bråk, duschat och badat med både den ena och den andra, gjort läxor, beundrat Cleas blocksamling, sett hur våra syskon pussade varandra många gånger om, snackat skit, övat in danser, sovit i alla sängar de har och har haft, filmat när Maria dansade runt med kallingar på huvudet, legat och viskat tills klockan blev alldeles för sent, ätit alla dagens mål många gånger om, mått allt från skit till superbra, jag har gjort det mesta hos Clea och varje gång jag varit där har jag känt mig lika hemma.
Cleo har ett enormt ego och att hon tycker hon är bäst är något ingen kan undvika. Det roliga är att hon alltid är seriös med hennes Clea-är-bäst. Lite "I'm Chuck Bass" över hela grejen. Ett typiskt Cleabeteende är när man berättar något, hon sitter först tyst ett tag och ser lite drömmande ut, sen avbryter hon och lägger en kommentar om hennes kläder, vad hon ska äta eller något annat helt random, vilket visar tydligt att hon inte lyssnat på vad man sagt. Trots att hon själv tar upp större delen av hennes liv vet jag att vi andra får gott om plats också.
Sötisen är mycket kreativ och påhittig. Hon är öppen och så länge man inte tröttnar på att höra henne prata måste man bara gilla henne. Vi båda har en tendens till att öppna munnen och sen aldrig stänga den igen. Vi avbryter varandra och båda är oftast lika inne i samtalet och vill ha sitt sagt. Något man kan tycka skulle förstöra, men tvärt om fungerar det alltid.
I våras var vi själva bara vi två vilket vi då inte hade varit på väldigt länge. Precis när vi skulle gå över ett övergångsställe påpekar Clea hur kul det är att trots att vi inte umgåtts bara vi två på år så har det inte blivit någon pinsam tystnad. Det blir tyst för första gången på hela dagen och efter några sekunder börjar vi båda skratta för att vi kommer på att det inte varit tyst över huvud taget.
Med det här ville jag mest säga grattis till världens bästaste tjej. Jag saknar dig så mycket att jag spricker. Men snart så ses vi, antagligen i Stockholm, och sen även här, i Paris. Du är underbar och jag hoppas de där hemma ser till att din dag blir minst lika bra. Grattis igen Clea!!!!
Kommentarer
Trackback
