amajnas.blogg.se

Vet inte hur eller varför men någon gång för sådär tre, fyra år sedan fick jag äran att lära känna en alldeles för fin tjej. Jag minns hur jag ställde in alla planer när hon bjöd mig på lucia-middag 2008 och hur pirrig jag var när jag ringde henne på sommarlovet 2009 för att för första gången fråga om hon ville göra något bara hon och jag. Trots omständigheterna kändes det aldrig konstigt eller fel när jag var med henne och nu i efterhand är jag himla glad för det, för med vem hade jag annars pratat ut i vintermörket, med vem hade jag annars hängt i monki-provrummen, med vem hade jag annars drömt om vindsvåningen där vi i framtiden ska bo, med vem hade jag annars skypeat varje dag ett helt sommarlov och år i Paris, med vem hade jag annars haft världens bästa dag, med vem hade jag annars kunnat prata i telefon från ett mörkt Paris med gråten i halsen och vem hade jag annars kunnat vara mig själv med i alla lägen? Vi har haft oturen att vara ifrån varandra halva tiden av vår tre-årigt långa vänskap men trots det är hon en av mina allra närmsta vänner, den vän jag tänker att "nu borde hon varit här" varje sekund jag inte är med henne. Denna obeskrivligt jag-vet-inte-vilket-uber-duper-adjektiv-som-skulle-kunna-passa vän heter Clara och imorgon kommer hon hem och då ska jag låsa fast mig i henne tills hon måste åka igen, och kanske lite längre om jag får..