amajnas.blogg.se

Ett år och ändå minns jag det så väl. Den långa lunchrasten, bänken utanför musiksalen i den gula korridoren på andra våningen, lärarna som gick förbi och deras oroade ansiktsuttryck, tårarna som brände bakom ögonlocken och som jag till sist inte kunde hålla tillbaka, orden jag så noggrant valt, de många tysta minuterna vi bara satt där. Jag minns din osäkra blick och dina tårfyllda ögon. Jag minns vad vi sa och hur du till slut släppte min hand för sista gången.

Jag minns hur du vände dig mot mig. Hur du kom närmre, la ditt ben över mina och din arm runt mig. Jag minns att vi först viskade och att det sen blev tyst. Jag minns hur ditt ansikte kom närmre så att nästipparna snuddade varandra. Och jag minns hur du försiktigt kysste mig efter sex månader. För du kunde inte låta bli, sa du.

Kärlek är märkligt. Hur man bara kan gå vidare trots att minnet finns kvar. Hur smärtan allteftersom försvinner. Hur man kan se så lätt på något som då var allt.

Jag minns det lika tydligt som innan men ändå inte längre på samma sätt.